NY BLOGG
DEN DÄR MEST AKTIVA-LISTAN...
Alla som har en blogg på blogg.se har ett mål. Att komma med på mest aktiva-listan eftersom man då visas upp på förstasidan vilket leder till en hel drös med läsare. Tro mig, jag talar av erfaranhet. Ironin i det hela är att jag var 14 och inte hade något bättre för mig än att uppdatera bloggen 17 gånger per dag och då med inlägg som "är plopp eller center godast, vad tycker ni?". Bara att titta i arkivet om ni vill ha bevis...
För att hamna på den där åtråvärda listan krävs det att man uppdaterar kanske 10 gånger på en dag. Att man kommenterar på kanske 150 andra bloggar vilket då leder till att dessa 150 bloggare klickar på din länk i kommentaren och ofrivilligt trillar in på din blogg. En besökare - check. Klickar man runt lite på andras bloggar och läser bland kommentarerna ser det ut såhär:
"sv: tack"
"sv: jodå, allt är bra med mig, sj?"
"sv: tack, din header är med fin"
"Allt bra?"
"Fin blogg"
"TÄVLING PÅ MIN BLOGG"
"sv: tack detsamma"
"Hej fin blogg. Följa varandra med bloglovin?"
Det här fiskandet efter läsare är rätt sorgligt. Att ingen längre verkar skriva inlägg som man faktiskt vill att folk ska läsa. Och att man inte heller bryr sig om att läsa andras inlägg utan istället bara är inne på deras bloggar så lång tid som det tar att lämna en liten kommentar (med andra ord få en läsare).
Jag funderar på att göra ett experiment och se exakt hur många kommentarer jag skulle behöva lämna och hur många inlägg jag skulle behöva göra för att återigen ta min rättmätiga plats (!) på mest aktiva-listan. Och framför allt se hur många som faktiskt tar sig tiden att läsa de inlägg jag skriver innan de lämnar en kommentar.
Ja, jag ska nog göra det. Någon dag.
Från mina glansdagar.. Jag vill skratta. Högt.
<3
Alla hjärtans dag handlar mer och mer om alla andras dagar, planer och historier än om våra egna kan jag tycka. Är inte den egentliga meningen bara att tänka lite extra på personer vi tycker om. Kanske också visa att vi faktiskt tycker om dem? Inte att skriva om hur vi går tillväga när vi visar att vi tycker om dem. (Jag förstår också ironin i att jag sitter och skriver en text om detta - don't worry.)
Vart vill jag komma då? Oavsett om ni inte tycker om någon alls eller ingen tycker om er (det kan faktiskt kännas så ibland) så ska det inte spela någon roll. Alla hjärtans dag borde handla mer om en själv. Typ, mitt hjärtas dag.
Kärlek är ju inte bara till för andra, utan lika mycket för mig själv.
Förra året blev det alla klyschors dag. Finmiddag och Valentine's day. Det hela var dock mycket medvetet och mycket ironiskt (såklart). Jag och Lukas är ju inte såna. Eller okej, jag är ju inte sån. Jag är ju sån som smider planer på hur imorgon ska bli ännu mer klyschigt och alltså ännu mer skrattretande och roligt.
Hjärtformade kakor, konfetti och lipfest till I Will Always Love You, hur låter det?
IBLAND SÅ
Eller hitta och hitta.
Snarare hitta en modell som var fin, bli lite ledsen över att den var i storlek L och i färgen plommon (som fick Edward Cullen att framstå som solbränd jämfört med mig), sedan få veta att den kunde specialbeställas i vilken storlek som helst och att jag då också fick välja vilken färg jag ville, bli glad igen, bli orolig för priset, få veta att det inte skulle kosta något extra, LYCKA.
Inga extra donuts för mig i USA alltså...
Hittade även en klänning/linne jag suktat efter i månader men inte köpt på grund av prislappen till 70% rea, LYCKA.
Allt bara för att komma hem, hämta ut paket från ICA innehållandes en bikini som jag som en chansning klickat hem för några dagar sen. Den visade sig sitta helt perfekt och dessutom vara den snyggaste jag någonsin ägt, så återigen LYCKA.
Vad mer kan jag säga, jag har flyt nu.
PUSS
För när jag ligger hemma och tycker synd om mig själv (bara lite) och säger till min fina Lukas att jag så gärna hade velat ha glass men inte har någon vad gör han då?
På något jävla vänster lyckas pojken skicka glassbud hem till mig. Ja budet må vara min mamma men det spelar väl ingen roll. Jag hade ingen aning och jag blev så glad att jag log som ett fån. (Innan jag kom på mig själv och slutade vill säga).
Åh sånt gör mig varm i magen. Kärleken vänner, inte glassen...
Ville bara säga det ♥
KARMA
Undrar just om nästa steg blir att jag utvecklar någon sortst allergi mot skräpmat..
Bara en tanke..
FIVE PM
Jag har gått en vecka och skjutit upp att titta på mitt inspelade tal nu. Men igår tog jag tag i det och pinade mig igenom 6 minuter av, just det, mig själv. På filmen står jag nämligen där och pratar och pratar. Inte nog med att jag var tvungen att titta på mig själv. Nej. Jag skulle sitta där och titta på mig själv och lyssna på när jag pratar om mig själv. Och just det ja. Sen ska jag analysera mig själv också. Shit.
Men detta var bara inledningen av inlägget och egentligen inte det jag skulle prata om. Eller jo det har väl med det att göra. Huvudpoängen var att jag verkligen inte tycker om att höra eller titta på en inspelad version av mig själv. Men allvarligt vem gör det? Möjligen Justin Bieber eftersom han liksom har byggt hela sin grej på det men det hör ju inte heller hit..
Man kan nästan säga att jag blir skrämd av mig själv. Hör ni hur sjukt det låter? Jag är rädd för mig själv. Jag tyckte också det lät sjukt. Sen började jag tänka lite mer på det och kom på att det förmodligen inte är så sjukt. De flesta rädslor beror ju just på oss själva. Jag kan t.ex. inte komma på något fruktansvärt som hänt mig när jag sett en spindel eller pratat i telefon. Ändå är det två saker som skrämmer mig. (Ja ni får skratta åt rädsla nummer två, jag är van.) Ingenting som skulle kunna ha gett mig rätten att vara rädd.
Jag kan tänka på sånt här i timmar..
En sak har jag iaf bestämt, det är dumt att vara rädd för sig själv. Det hindrar så mycket. Därför ska jag nu titta på mitt tal en gång till och sedan ska jag skriva ihop några rader om vad jag gör bra och mindre bra. (Vill inte kalla det dåligt).
TICK-TOCK
Man menar antagligen fortare i jämförelse med när man har tråkigt. Detta faktum känner alla till och man håller med. För visst känns entimmes-programmet av Desperate Housewives så mycket kortare än entimmes-lektionen i moderna språk?
Anledningen borde väl vara att när vi ägnar vår tid åt saker vi tycker är roliga (behöver jag säga att det i mitt fall är DH-avsnittet) tänker vi inte på hur lång tid det går. Vi är ju så fokuserade på allt det roliga! När det sen börjar snackas franska verb börjar jag ganska snart räkna ner minuterna tills jag får gå därifrån. Med andra ord, när vi har tråkigt är vi fokuserade just på hur lång tid det går.
Betyder detta att vi uppfattar att tiden går långsammare när vi är medvetna om tiden?
Jag antar att det kan tyckas konstigt att jag helt plötsligt börjar snacka om tid hit och dit. Det är inte precis så att jag sitter här 89 år gammal och känner att sanden i timglaset snart är slut. Jag har rätt gott om tid och borde inte ens behöva bry mig. Men det är intressant att tänka att samtidigt som jag gör mig iordning för kväll börjar människor på andra sidan Atlanten sin dag. Rinner min tid ut före deras? Eller fylls den på hela tiden för oss alla?
Man säger att tiden går fortare när man har roligt.
Jag ska ha sjukt roligt i 7 veckor.
OMÖJLIGA EKVATIONER
Att bli arg när allt inte handlar om mig och samtidigt fasa för att allt skulle kretsa kring mig?
Jag gillar inte att vara i centrum men när jag står bredvid intalar jag mig själv att jag gör det.
MED RISK FÖR ATT LÅTA HJÄRNTVÄTTAD
Planera...
Detta överskattade ord.
Detta var min association av ordet för ett år sedan. När jag konstant matades med information om hur viktigt det är att planera rätt för att underlätta för sig själv.
Bullshit tänkte jag. Tror ni på allvar att jag inte planerar?
Ordet planera var för mig laddat med negativitet. Jag kopplade nämligen ihop det med "plugg som inte funkar". För er som inte förstår det uttrycket. Det är alltså när man har så mycket plugg att man tänker att "det fan skulle kvittat hur mycket jag planerar jag kan omöjligen hinna göra allt"..
Hatet mot ordet planera gick så långt att jag spenderade flera timmar på Viskan med att göra upp ett schema för några veckor framåt där jag planerade vad jag skulle göra varje timma. Anledningen? Endast för att kunna ha ett bevis på papper att planera inte funkar. Punkt.
Planera...
Detta underskattade ord.
Associationen av ordet är ändrat nu, ett år senare. Jag kan inte sitta här och säga att jag ångrar att jag inte lyssnade på de andras råd om att planera. För jag lyssnade ju, och jag försökte. Jag gjorde bara inte på rätt sätt. Jag har äntligen (!) hittat mitt sätt att planering. Jag tolkade ordet planering fel från början. Det handlar inte om det jag trodde, att man ska sitta och skriva i vad man ska göra varje timma. Det handlar om att ta vara på tiden. Att, även om det är fredag eftermiddag och det går emot alla principer, faktiskt sätta sig och skriva den där rapporten. Det råkar nu nämligen vara så att fredagseftermiddagarna är den tid i veckan då jag har mest motivation till plugg. Anledningen till att jag inte tog till vara på den tiden innan var att jag var så låst i tanken att jag ska inte behöva plugga en fredag om jag planerar RÄTT.
Vadå planera rätt? Jag planerar säkert helt fel, det går ju emot alla principer. Men jäklar va det funkar.
Hur tror ni annars jag kan sitta här och lägga ner tid på en (kan tyckas meningslös) text? Många andra sitter ju just nu och skriver (kan tyckas en ännu mer meningslös) företagsrapport?
VAD TAR JAG MED MIG I MIN RYGGSÄCK?
NYTT: LÖRDAG + FACEBOOK
Jag vet, det behövdes inte men jo.. Fast nu får det räcka med ringar. För ett litet tag..
Förövrigt hade jag gärna haft den behövliga sovmorgon som vanligtvis erbjuds på torsdagar. Att gå på UF-föreläsning i stället känns njaa (tack dansken..). Får hoppas det är något att ha.
På tal om absolut ingenting, är jag den enda som inte riktigt orkar med den där plats-grejen på face? (Antagligen har jag bara inte fattat grejen). Okej att man nu kan få reda på exakt vad alla gör vareviga sekund men var de gör det också? Nog finns det många onödiga grejer men om jag verkligen hade velat veta var någon befann sig eller vad någon gjorde kan jag faktiskt fråga.
Men vadå? tänker någon. Om du vill veta det är det ju asbra, bara gå in på facebook. Jo men visst, men det förstör lite grejen med privatliv. Och ja, alla får välja själva om de vill att alla ska få veta allt om dom.
Det enda jag säger är att jag skiter fullständigt i om någon random befinner sig på toaletten eller i matsalen.
Faktiskt.
FLICKAN SOM TÄNKTE FÖR MYCKET
Jag vet alldeles för väl att jag är sluten, att om man vill veta något om mig får man vara beredd att dra det ur mig. Men jag försöker dela med mig lite mer nu.
Känner mig lite kluven, om det är rätt ord. Samtidigt som jag inte vill prata med en enda människa utan bara sitta just här, i min säng, vill en annan del av mig vilja träffa folk. Vilja make an effort till ett socialt liv istället för att leva i en självvald exil. Eller jo, en person vill jag prata med. Som alltid när jag verkligen känner att en "inte sova något för att jag behöver prata så mycket"-natt är vad jag behöver. Saknar jag den viktigaste ingrediensen. Någon som svarar, eller lyssnar åtminstone.
Jag försöker intala mig själv att det går att ändra på ganska lätt, att det bara handlar om mitt sätt att tänka, ni vet kognitiv terapi typ? Men sanningen är att nej, jag kan inte ändra det och det är när jag sitter här i min säng, som förövrigt har ett kuddberg och nytvättade lakan, och grubblar djupare i det här som jag blir ledsen. På mig själv mest.
Jag kan inte förvänta mig att någon förstår eller känner igen sig i det här. De flesta människor jag känner tycker om att vara tillsammans med andra människor oftast. De flesta blir glada om de får ett sms där planerna för helgen står, de får inte ångest och försöker komma på ursäkter. Eller ännu värre, skiter i att svara överhuvudtaget. Men i vilket fall så brukar de va nöjda med det. De gillar att de gillar att umgås. Jag gillar inte att jag inte gillar att umgås. (Hänger ni med? Ledsen för knepiga meningar..) Samtidigt kan jag inte ändra på det.
Det är ett nytt år, perfekt läge att bryta gamla vanor.
MAMMA
gör dem ju faktiskt det.
Pirayor, Blondinbella och kolasås
Nu måste jag ju liksom simma över en piraya-vallgrav för att få det och inte ens kolasås är värt det..
Även om det kommer att vara otroligt segt imorgon när Halo börjar spela i min telefon kl 05.20 (ja det ska stå 20 det är alltså inte skrivfel) och säger till mig att jag ska gå upp känner jag mig pepp på att sitta på Folkan och lyssna på Blondinbella. Hon har växt i mina ögon. Kanske faktiskt kan lära mig något av henne (om inte annat något om minkpälsar?)
Nej nu är pausen slut, pirayorna är hungrigare än någonsin och jag får återgå till marknadsföring.
as simple as that
Hur många personer möter man varje dag?
Hur många av de personerna stannar man och pratar med?
Frågar hur de mår eller ens säger hej?
2 procent? 1 procent?
Jag kan inte annat än fascineras över hur många människor man totalt ignorerar. Jag menar självklart inte att jag brukar gå fram och hälsa på Åke 85 år eller Marit 47 år. Hade jag gjort det hade de väl sprungit därifrån. Hade jag gjort det hade jag kanske fått reda på något om dem. Hade jag lärt känna dem hade jag fått veta många saker om dem. Att Åke en gång var militär? Att Marit precis skilt sig?
Nu ska jag inte fastna vid dessa två fantasimänniskor (fast jag hade inte haft något emot att få höra gamla krigshistorier från Åke...)
Ni har väl gått förbi någons hus och blickat in genom ett fönster lite snabbt? Speciellt de husen med stora panoramafönster. Man får en liten liten inblick i personernas vardag. Ibland kan man till och med se någon gå omkring där inne. Jag får direkt upp en bild i huvudet om hur personens liv ser ut.
Jag menar bara att tänk vad lite kunskap man egentligen har. Även om jag lever hela mitt liv och lär mig nya saker varje dag kommer det ändå vara en jätteliten del av vad jag kunde ha lärt mig. Jag vet inte om det jag faktiskt lär mig känns mer betydelsefullt eller mer obetydligt nu..
Tänk om..
Bara tänk om jag hade tagit mig tid att lära känna min metafor-Åke.
Jag måste sluta tänka så mycket när jag ska sova.
