Jag har gått en vecka och skjutit upp att titta på mitt inspelade tal nu. Men igår tog jag tag i det och pinade mig igenom 6 minuter av, just det, mig själv. På filmen står jag nämligen där och pratar och pratar. Inte nog med att jag var tvungen att titta på mig själv. Nej. Jag skulle sitta där och titta på mig själv och lyssna på när jag pratar om mig själv. Och just det ja. Sen ska jag analysera mig själv också. Shit.
Men detta var bara inledningen av inlägget och egentligen inte det jag skulle prata om. Eller jo det har väl med det att göra. Huvudpoängen var att jag verkligen inte tycker om att höra eller titta på en inspelad version av mig själv. Men allvarligt vem gör det? Möjligen Justin Bieber eftersom han liksom har byggt hela sin grej på det men det hör ju inte heller hit..

Man kan nästan säga att jag blir skrämd av mig själv. Hör ni hur sjukt det låter? Jag är rädd för mig själv. Jag tyckte också det lät sjukt. Sen började jag tänka lite mer på det och kom på att det förmodligen inte är så sjukt. De flesta rädslor beror ju just på oss själva. Jag kan t.ex. inte komma på något fruktansvärt som hänt mig när jag sett en spindel eller pratat i telefon. Ändå är det två saker som skrämmer mig. (Ja ni får skratta åt rädsla nummer två, jag är van.) Ingenting som skulle kunna ha gett mig rätten att vara rädd.

Jag kan tänka på sånt här i timmar..

En sak har jag iaf bestämt, det är dumt att vara rädd för sig själv. Det hindrar så mycket. Därför ska jag nu titta på mitt tal en gång till och sedan ska jag skriva ihop några rader om vad jag gör bra och mindre bra. (Vill inte kalla det dåligt).