FLICKAN SOM TÄNKTE FÖR MYCKET
Detta blir visst det tredje inlägget idag. Det var ett tag sen det senast inträffade. Jag antar att det blir så när man ägnar en hel dag åt att sitta i en säng. Det är vad jag har gjort idag. Och igår. Och för många andra dagar. Jag har inte lust att göra mycket annat.
Jag vet alldeles för väl att jag är sluten, att om man vill veta något om mig får man vara beredd att dra det ur mig. Men jag försöker dela med mig lite mer nu.
Känner mig lite kluven, om det är rätt ord. Samtidigt som jag inte vill prata med en enda människa utan bara sitta just här, i min säng, vill en annan del av mig vilja träffa folk. Vilja make an effort till ett socialt liv istället för att leva i en självvald exil. Eller jo, en person vill jag prata med. Som alltid när jag verkligen känner att en "inte sova något för att jag behöver prata så mycket"-natt är vad jag behöver. Saknar jag den viktigaste ingrediensen. Någon som svarar, eller lyssnar åtminstone.
Jag försöker intala mig själv att det går att ändra på ganska lätt, att det bara handlar om mitt sätt att tänka, ni vet kognitiv terapi typ? Men sanningen är att nej, jag kan inte ändra det och det är när jag sitter här i min säng, som förövrigt har ett kuddberg och nytvättade lakan, och grubblar djupare i det här som jag blir ledsen. På mig själv mest.
Jag kan inte förvänta mig att någon förstår eller känner igen sig i det här. De flesta människor jag känner tycker om att vara tillsammans med andra människor oftast. De flesta blir glada om de får ett sms där planerna för helgen står, de får inte ångest och försöker komma på ursäkter. Eller ännu värre, skiter i att svara överhuvudtaget. Men i vilket fall så brukar de va nöjda med det. De gillar att de gillar att umgås. Jag gillar inte att jag inte gillar att umgås. (Hänger ni med? Ledsen för knepiga meningar..) Samtidigt kan jag inte ändra på det.
Det är ett nytt år, perfekt läge att bryta gamla vanor.
Jag vet alldeles för väl att jag är sluten, att om man vill veta något om mig får man vara beredd att dra det ur mig. Men jag försöker dela med mig lite mer nu.
Känner mig lite kluven, om det är rätt ord. Samtidigt som jag inte vill prata med en enda människa utan bara sitta just här, i min säng, vill en annan del av mig vilja träffa folk. Vilja make an effort till ett socialt liv istället för att leva i en självvald exil. Eller jo, en person vill jag prata med. Som alltid när jag verkligen känner att en "inte sova något för att jag behöver prata så mycket"-natt är vad jag behöver. Saknar jag den viktigaste ingrediensen. Någon som svarar, eller lyssnar åtminstone.
Jag försöker intala mig själv att det går att ändra på ganska lätt, att det bara handlar om mitt sätt att tänka, ni vet kognitiv terapi typ? Men sanningen är att nej, jag kan inte ändra det och det är när jag sitter här i min säng, som förövrigt har ett kuddberg och nytvättade lakan, och grubblar djupare i det här som jag blir ledsen. På mig själv mest.
Jag kan inte förvänta mig att någon förstår eller känner igen sig i det här. De flesta människor jag känner tycker om att vara tillsammans med andra människor oftast. De flesta blir glada om de får ett sms där planerna för helgen står, de får inte ångest och försöker komma på ursäkter. Eller ännu värre, skiter i att svara överhuvudtaget. Men i vilket fall så brukar de va nöjda med det. De gillar att de gillar att umgås. Jag gillar inte att jag inte gillar att umgås. (Hänger ni med? Ledsen för knepiga meningar..) Samtidigt kan jag inte ändra på det.
Det är ett nytt år, perfekt läge att bryta gamla vanor.
Det är bara synd att det inte alltid går..
Kommentarer
Postat av: Mössan
För att hitta någon som lyssnar behöver man faktiskt höra av sig ibland. Eller svara när någon försöker visa att den vill lyssna. Men no pressure, du väljer själv
Trackback
