Senaste tiden har jag åter igen gått tillbaka till en zombie-period alltså en tid då jag bara är. Alla känslor och tankar är halvt bedövade och man bara gör saker som i trans för att man måste. Vissa kanske känner igen sig och ni andra.. anledningen till att ni inte känner igen er ligger med största sannolikhet (haha) inte i att ni inte har upplevt det, det har alla, utan i att jag är helt okej dålig på att förklara känslor.  

Man kan ju dock inte konstant gå omkring i trans utan måste vakna upp ibland och det är vid såna uppvaknanden jag alltid inser vissa saker som jag för en tid glömt bort. Dagens uppvaknande gav mig insikten i hur mycket min mamma bryr sig och hur mycket hon engagerar sig.

Och även om alla känner igen sig i situationen då man står och säger "mm...ja...mm jag vet...men JA!" när föräldrarna maler på om hur mycket de ställer upp så..

gör dem ju faktiskt det.

Faktiskt.