http://www.youtube.com/watch?v=xG0wi1m-89o&feature=player_embedded

Kan uppenbarligen inte ladda upp youtubeklipp..

Blommorna är sådär lite halvruttna. Jag tyckte det va en fin symbol.

Är det okej att känna att jag kommer i andra hand när man egentligen vet att man inte gör det?
Att bli arg när allt inte handlar om mig och samtidigt fasa för att allt skulle kretsa kring mig?
Jag gillar inte att vara i centrum men när jag står bredvid intalar jag mig själv att jag gör det.

Är faktiskt lite besviken på mig själv jag också..

...månen lyser ju iaf.
(icebreaker som fungerade bättre än "nu har norrmännen gjort det igen").
Ni fattar inte eller? Kolla ut.

Så nu var det där jobbiga "hur ska jag börja mitt inlägg?" -momentet avklarat.
Jag sitter och önskar folk olycka i världen. Det är faktiskt (tyvärr) sant. Och äter hallon gör jag med. 
Mixar det onda med det goda alltså. Gillar det.

Ibland känns det som om bloggen får alla dina tankar..
Ja det är nog så. Läs och försök förstå mina tankar då. Jag är nämligen lite social handikappad. Faktiskt.

Faktiskt. Lite. 
Testade vilka ord jag använder mest på facebook... Måste variera mig.
Eller kanske inte. Ni lär ju känna igen mitt sätt att skriva?
Ska man variera musik också eller är det okej att låtarna går på repeat ett tag till?
Ska man variera sina fredagskvällar eller är det okej att sitta inne på sitt rum? Igen. Efter På spåret och köttfärspaj. Kan man bli mer medelsvensson?

Mår du bra? Jag mår. Räcker inte det?

Nej det här med sammanhängande inlägg gillar jag inte. Inte traditionella heller.
dagens outfit, 
vad-jag-har-gjort-idag, 
youtube-musikvideo,
estetiskt snygg och lite abstrakt bild (gärna med en rad ur en låttext under)

Såna dyker såklart upp här med. Blandat med "det andra".

"Det andra".
Alltså jag.


 

Visste ni att det ibland kan ta 6 timmar att åka från tranemo till falköping och tillbaka? Jo, om man åker över Göteborg...

Vad gjorde jag i Falköping? UF med Sara och Fanny.
Varför tog det så lång tid? Sara och Fanny. Ne skämt åsido.. Jag vet ärligt talat inte. Antingen var vi extremt uppe i ett samtal och märkte inte när tåget stannade i Herrljunga (vilket inte är troligt eftersom vi satt i gången mellan 2 kupeer men inte märkte när någon gick av). En annan förklaring var att "nästa Herrljunga" helt enkelt inte ropades ut i de, alltid lika dåliga, högtalarna (seriöst fixa dom?!). Hur som helst upptäckte vi efter ett tag att vi borde gått av för länge sen. Då började spaningsarbetet:

Var är vi?
De två kumpanerna får lite panik. Iaf en av dem.
Titta ut.
Ser vi något vi känner igen?
Vart fan ligger Jonsered?
Googla.
Partille kommun.
Aha Göteborg.
Andas ut.

Det blev en jäkla omväg hem men slutet gott och det dära..
Nu ska jag äta chips.
(Tack Sara)

Förresten undrar jag om Fannys tumme sitter kvar. Hon lyckades nämligen nästan skära av sig den. Tror det vore lämligt att skriva AJ här. (Så jag gjorde det.)

Okej detta löjligt långa inlägg är mest för min egen skull faktiskt. Sen hindrar jag självklart ingen från att läsa. Jag vill kunna kolla tillbaka på mina inlägg om ett år och minnas detta. Att fantasi är rätt fantastiskt och att man inte alls tappar den ju äldre man blir. Man bara gömmer undan den. När man väl tar fram den fungerar den lika bra som hos en 5-åring.
That's all. Och om ni får för er att läsa: enjoy.

Det var en gång 3 ungdomar som på en retoriklektion skulle hålla ett tal om en fiktiv person. Första steget var att hitta på historien om personen. Till sin hjälp fick de hjärtformade dekorationssträssel och en lackgrej som man använder till julklappar. Så här blev resultatet:

Det här är historien om Börje "Bagarn" Bengtsson. I vissa kretsar kallad "The Baker".
Börje lämnades, precis som Harry Potter, utanför grannens dörr som spädbarn. Föräldrarna är okända. Hur det kom sig att Börje kunde lämnas hos grannarna när ingen visste vilka de andra grannarna (alltså Börjes föräldrar) var är och kommer att förbli ett mysterium. Förmodligen var de mästare på att hålla en låg profil. En egenskap som Börje kom att ärva.

Grannen han växte upp hos var bagare och Börje spenderade därför hela sin uppväxt i sin "fars" bageri. Han jobbade även själv där från det att han var 8 år.
För att ni ska få en klarare bild av Börje kan vi berätta att han är rundlätt om magen (ett måste för en bagare), har krulligt blont hår som nu börjar övergå i grått. Han är ju trots allt 47 år. Börje "Bagarn" Bengtsson har en specialitet. Han bakar nämligen berömda och eftertraktade alla hjärtans dag-bakelser. Ingen vet hur det går till och ingen som har smakat kan riktigt sätta ord på vad bakelserna smakar. De enda ord som återkommer som förklaring är "kärlek". Eftersom Börje är en väldigt kärleksull och öm person är det inte konstigt att just den dagen är hans favorithögtid.

I sin ungdom bestämde sig Börje för att åka till Ryssland. Han gjorde det och träffade ganska omgående Tatjana. Han gifte sig med henne och träffade sedan hennes syster Natasja. Han föll för de båda och eftersom han var en så kärleksfull person såg han inget fel i att även ha Natasja som flickvän. De båda kvinnorna drog med Börja in i en lite tveksam affärsverkamhet. Nämligen pengatvätt. Det var kvinnornas föräldrar och bröder som styrde det hela innan Börje nu tog över. De hade byggt upp ett imperie som sträckte sig ner till Jugoslavien. Tack vare dessa skumma affärer som gjorde att Börje numera inte hade orent mjöl i påsen blev han svinrik(!). Han kunde därför köpa sig in i Bank of England..

Börje trivdes dock inte så bra i Ryssland utan drog sig tillbaka till sitt hem. Han sköter dock fortfarande sina affärer hemifrån. Han är fortfarande bagare och driver sitt bageri tillsammans med sin kompanjon Herr Söderberg. Som råkar vara en tårtätande apa. Förut hade Börje en iller men den dog tyvärr av kakförgiftning.

Hur kunde då Börje hamna i pengatvättsverksamheten från början? Grejen är att Börje är väldigt lättpåverkad. Ett exempel var när det en dag ringde på dörren och någon frågade om han ville gå med i Jehovas vittnen? Jo visst tänkte Börje utan att ha en aning om vad det var för något. Han tatuerade även in ett ankare på axeln efter att ha sett ett program om sjömän på tv. Han är ingen sjöman men tänkte att om dom på tv hade en sån tatuering ville han med ha det.

Börje gillar dock det enkla. Han bor ensam i den tredje delen av Köping, kör en Volvo V70 (även om det i garaget står en BMW) och har en sommarstuga i Storvreta.

Det enda som sticker ut är Börjes dröm. Han vill baka bröllopstårtan till Lady GaGa.

Jag vet, uppdatera min blogg är inte det som prioriterats mest den senaste tiden. Det kan vara så att livet kom i vägen. Frågan är då vad detta omtalade "liv" är för något. Är det skolan, vänner, pojkvän, en riktigt bra låt eller det jag drömmer om?

Just nu sitter jag med den där boken vi ska läsa i skolan, riket vid vägens slut. Det där riket skulle man kunna jämföra med mitt hem. Tranemo. Lite som världens ände, inte särskilt mycket att göra och alla känner alla. Men det är ändå mitt hem, där jag har mitt liv (och dessutom världens bästa pizzeria.. ledsen Italien).

Att längta bort och att längta efter mer är uppenbarligen naturligt för ungdomar, i synnerhet de som bor i små hålor (visserligen är jag glad att jag inte bor i Svenljunga..). Men har vi det så dåligt egentligen? Sanningen är, att jag ibland undrar om vi verkligen är tillräckligt mogna för att följa de där drömmarna och önskningarna just nu. Frågan är, vilken är den rätt drömmen? Några år på gymnasiet är kanske väldigt nyttigt för att mogna och konstruera de rätta framtidsplanerna, så att man inte gör något förhastat med sitt liv.

Å andra sidan, hade det inte varit skönt att någon gång ha lite tid och utrymme till att göra något impulsivt och förhastat? Jag antar att det är det vi får loven till.

Bara 2 dagar kvar..