Den senaste veckan har jag hört fågelkvitter överallt. Eller nej, det har jag ju inte eftersom det är vinter. Jag har hört twitter överallt. Varje morgon på radion ägnas en oproportioneligt stor del av sändningstiden till att diskutera vad som sägs på twitter för tillfället.

Som om det vore något fantstiskt.

På gårdagens grammisgala togs det återigen upp det där twittrandet. Visserligen med en hint av ironi, som om Ola Salo ville säga till kändissverige att skämmas lite för att de spenderar så mycket tid på twitter.
 
Som om det vore något fantastiskt.

Twitter finns till och med på ställen där det egentligen inte är meningen att det ska finnas - typ facebook. Nu händer det alltså något roligt - vi twittrar om det - och sen facebookar vi om att vi har twittrat om det roliga.

Som om det vore något fantastiskt.

(Saknas väl bara att någon ska blogga om att vi facebookar om att vi twittrar...oj.)
Det som gör mig bekymrad är att jag inte blir upprörd av detta - snarare road. För sanningen är att allt fågelkvitter får mig att vilja kvittra-twittra-whatever jag med. Och det var ju inte alls vad det här blogginläggets punchline skulle vara.

Hur ska vi lösa det här då?
Mamma, kan jag få en iPhone som jag kan twittra alla mina roliga kommentarer med när jag fyller år?


Haha, ser ni mig?