Men för att gottgöra det kan jag nu meddela att jag på bussen upp till sjöbo kom och tänka på något, som i min värld var ganska stort. För det första var jag förvånad att det överhuvudtaget fanns någon plats för mina tankar när bussen var så proppfull men det hör inte hit.

Nej, det jag tänkte på har med framtiden att göra. Jag har tänkt i flera år att jag vill åka till London ett år efter studenten och nu det senaste halvåret har jag nog i princip bestämt mig för att det är just det jag vill. Det är alltså en dröm jag har. En dröm som relativt lätt går att ordna. Men när det året har gått och jag kommer hem, then what?

Det är här någonstans det tar stopp och hjärnan klyvs lite. Jag har nämligen två hjärnhalvor (precis som vilken normal människa som helst) skillnaden är att den ena halvan kallas "realisten" och de andra "drömmaren".

Ni inser problemet nu va?

Dessa två halvor kan nämligen aldrig komma överens vilket oftast resulterar i beslutsångest och att realisten sedan vinner. Jag vet inte om jag vill leva mitt liv så. Jag vill inte att realisten ska agera tullvakt åt drömmaren och hindra honom från att ta sig igenom. När jag satt där på bussen tänkte jag att jag så gärna hade velat jobba med film. Drömmaren skriker till mig att jag kanske skulle gå någon utbildning och sen försöka få in en fot i branschen med en praktikplats eller liknande. Men samtidigt som de här mycket lockande tankarna vimlade omkring fanns där också en bild av en 40-årig Hanna med stram hästsvans och halvdyr kostym sittandes på ett möte med 6 affärssnubbar omkring mig. Realisten skriker då, "det där är rimligt och vägen dit är säkrare, satsa på det!".

Jag kom inte längre i mina funderingar innan den inspelade rösten sa "Nästa: Sjöboskolan" och jag var tvungen att kliva av.. Jag ska ta upp den där tappade tråden någon gång. Det är ju trots allt ganska så jäkla viktigt.

Såhär glad är jag idag. Och ja ni tänker rätt, det tog undefär 40 kort innan jag inte tyckte jag såg ut som et mongo.

Puss