När vår amerikanske besökare idag pratade om "The snowflakes" (även kallade svenskar på besök i kalifornien) började jag tänka på sommar, eller snarare längtan efter sommar. I mars någon gång när man sakta börjar vakna upp efter månader i näst intill konstant mörker letar man desperat efter moln-luckor i himlen i förhoppning att solen ska kunna bryta sig fram där. Det är som en lång jakt som vi anser är värd någon sekund av solens värme på våra frusna näsor.

Längtan efter sommar börjar alltså omedvetet redan i mars, när vi egentligen ska njuta av våren. Då början vi måla upp den där bilden av "den perfekta svenska sommaren". Den som alla, år efter år, envisas med att tro att den kommer. Sen spelar det ingen roll hur fint väder det är på sommaren (kolla bara på denna sommaren!!) så fort solen går i moln börjar klagandet på att "detta varit den sämsta sommaren på länge"..

Skolan börjar, hösten kommer och nu, någon gång i början av november börjar vi tagga jul.
Mycket uppladdning för några få timmar kan tyckas men det är samma sak där. Vi bygger upp en bild av "den där perfekta julen". Visst jul är underbart men aldrig så underbart som i tanken eller hur?

Och just det ja, så fort december är över vill vi nästan ha bort snön direkt så att vi snart kan börja tagga sommar.

Varför har vi så jäkla bråttom?

Men okej, jag måste erkänna, även om jag längtar till jul, saknar jag sommaren.