Klockan är 8. Mer än 8. Om 18 timmar ska denna "smarta" person göra ett prov som hon inte har en aning om vad det handlar om. Hon skulle kunna sätta sig och plugga nu, hon har ju som sagt 18 timmar på sig så något borde ju fastna i hjärnan under tiden, men det är inte så hon löser saker och ting. (Inte för att smarta lösningar egentligen är hennes grej, men det är en annan historia som vi tar en annan gång). I stället för att plugga, vi kan kalla det en fysisk lösning på problemet eftersom det kräver att man rör på sig och faktiskt gör något, väljer hon den lätta (läs: lata) lösningen som vi kan kalla den psykiska lösningen.
Hon intalar helt enkelt sig själv att hon kan det som ska kunnas, att det kommer gå bra och att hon därför inte behöver använda sig av den fysiska lösningen.

Ja jag pratar om mig själv i 3:e person. Anledningen? Då känns det inte som om det är mig själv jag pratar om utan något annars stackars problembarn. För sanningen är att "smart"=osmart men osmart är inte=dum. För jag är inte dum jag är....bara lite lat.
Vad gör jag då i stället?
Lyssna själva:  +++

buonanotte