Det finns såna stunder som man skulle göra mycket för att glömma men det är just de stunderna man minns tydligast. Jag tror inte att man ens ska bry sig om att försöka förtränga dem, jag tror nämligen det är i såna stunder som "jaget" blir tydligare. Stunderna behövs, de är viktiga, hur jobbiga de än känns för stunden.
Denna veckan har nog varit en enda lång "stund" för jag har inte varit mig själv. Jag har levt som en zombie och tittat på när alla runt omkring mig levt sina liv. Zombie kanske inte var rätt ordval eftersom de är helt känslokalla. I och för sig kan jag nog ha uppfattats som precis det. Det är jag inte, bara förvirrad, en aning vilsen och trött.
Min hjärna tog lov denna veckan och veckan som kommer följer kroppen med. Välbehövt måste jag säga.

Nu får jag ta tag i mitt liv så att det inte blir ännu en lång "stund".
Tack och adjö.