Jag älskar det blåa kaklet. Samtidigt som jag saknar väggarna som förut pryddes av handgjorda målningar.
Jag älskar de sura mattanterna. Samtidigt som jag skrattar åt minnena av deras raseriutbrott när man satt för länge i matsalen.
Jag älskar hur alla trängs i kön för att först av alla komma fram till "den bästa" av de 3 matdiskarna. Samtidigt som jag inte vill komma först utan dra ut på ögonblicket.
Jag älskar maten. Samtidigt som jag egentligen inser att det är helt vanlig lasagne.

För sanningen är att det är inte helt vanlig lasagne. Det är nostalgilasagne och den smakar aningen bättre än vanlig. Att för en enda dag återuppleva det som var min vardag för bara 2 år sedan var rätt coolt. Jag trodde aldrig jag skulle sakna det. Det visade sig till och med att jag omedvetet har saknat det. En liten del av det. Kanske bara den delen med blått kakel.

Jag gick i vilket fall hem mätt och glad och det är väl alltid något?

Fan nu har jag slösat bort 10 minuter som skulle gått till matteplugg. Jag får väl korta ner på kvällsduschen eller nåt...