//Sheldon, The Big Bang Theory
STORM
Typ plugg.
Innan stormen känner man paniken eftersom man bara ser helheten och då inser hur sjukt mycket man har att göra. Tankar som "det här är inte rimligt, det är fan för mycket" är vanligt förekommande.
Under stormen är det som värst man kämpar sig igenom ett pluggberg som aldrig minskar.
Anledningen? Det fylls på hela tiden.. Men då har sättet att se på plugget ändrats. Nej jag syftade inte på det faktum att man hatar det ännu lite mer än vad man gjorde innan man började.. Man har brutit ner det i små mindre bitar som visserligen suger att ta sig igenom men eftersom man fokuserar på bara en sak går det lite lättare. Tankarna nu är snarare "okej nu har jag gjort klart det med, skööööönt, fast jag har ju väldigt mycket kvar.."
Efter stormen (där jag nu landat) är det dock alltid en stor känsla av att man än en gång lyckats ta sig igenom det. Det är nu man tänker:
Är det verkligen värt det? Rent tekniskt sliter man ju kanske 3/4 av tiden och njuter 1/4. I vilken värld blir den ekvationen positiv?
Jag har iaf lärt mig att njuta av det lilla. Typ 100.000 på pandaspelet.. behöver alltså bara 3 dubbla det nu :)
Tack och adjö, solrosfrö.
(Bert-inspiration igen...)
FEL
Det är kallt i mitt rum inatt. Täcket värmer inte tillräckligt.
MAMMA
gör dem ju faktiskt det.
101017
Anledningen är att jag känner att jag äntligen har kommit in i någon slags rutin, någon slags rytm. Kanske är det musikaliteten som sätter in..
G? D? C? Eller va?
Jag visste redan från början att jag inte skulle komma ihåg det där...
Allt är inte lika jobbigt längre.
Nu när klagandet övergått från nödvändigt till en vanesak.
Godnatt.
FREDAG
Och skylten används flitigt..
Synd
Jag har nog lätt för att fastna i småprojekt. Det finns dock ett krav för att det ska inträffa. Projektet måste vara något jag valt själv (företagsrapporter räknas alltså inte). Hade lovat några av mina vapendragare att jag skulle fixa och trixa lite med ett hemligt projekt. Det hade kunnat ta 10 minuter, 15 max. Jag valde att sitta med det lite längre än så, 2 timmar närmare bestämt. Resultatet blev att jag efter två timmars arbete förstörde allt jag gjort för att börja om från scratch. Tillbaka på ruta 1 alltså.
Vanligen gör såna saker mig bara trött och arg. Denna gången flödar inspirationen och jag njuter av att riva ner och bygga om på nytt. Jag tror det kan bli något bra denna gången. I vilket fall, något som kan take my mind off things. såattsäga såattsäga..
Förövrigt var Blondinbellas föreläsning över alla förväntningar, jag är inspirerad. På riktigt. Av en 19-årig Stockholmsblondin.
Säger det mest om henne eller om mig?
För den som har varit lite uppmärksam har himlen varit otroligt vacker nu ikväll (poethanna hej!). Mer perfekt fototillfälle vet jag inte om jag kommer få på länge. Jaja visserligen kan man säkert ta snygga bilder när som helst om man är riktigt bra men nu är ju inte jag det så.
Synd bara att jag fortfarande inte har köpt mig en systemkamera.
Synd bara att min lilla blåa kamera la av igår.
Synd.
Pirayor, Blondinbella och kolasås
Nu måste jag ju liksom simma över en piraya-vallgrav för att få det och inte ens kolasås är värt det..
Även om det kommer att vara otroligt segt imorgon när Halo börjar spela i min telefon kl 05.20 (ja det ska stå 20 det är alltså inte skrivfel) och säger till mig att jag ska gå upp känner jag mig pepp på att sitta på Folkan och lyssna på Blondinbella. Hon har växt i mina ögon. Kanske faktiskt kan lära mig något av henne (om inte annat något om minkpälsar?)
Nej nu är pausen slut, pirayorna är hungrigare än någonsin och jag får återgå till marknadsföring.
favoriter
...
these precious illusions in my head did not let me down when I was defenseless
and parting with them is like parting with invisible best friends
...
as simple as that
Hur många personer möter man varje dag?
Hur många av de personerna stannar man och pratar med?
Frågar hur de mår eller ens säger hej?
2 procent? 1 procent?
Jag kan inte annat än fascineras över hur många människor man totalt ignorerar. Jag menar självklart inte att jag brukar gå fram och hälsa på Åke 85 år eller Marit 47 år. Hade jag gjort det hade de väl sprungit därifrån. Hade jag gjort det hade jag kanske fått reda på något om dem. Hade jag lärt känna dem hade jag fått veta många saker om dem. Att Åke en gång var militär? Att Marit precis skilt sig?
Nu ska jag inte fastna vid dessa två fantasimänniskor (fast jag hade inte haft något emot att få höra gamla krigshistorier från Åke...)
Ni har väl gått förbi någons hus och blickat in genom ett fönster lite snabbt? Speciellt de husen med stora panoramafönster. Man får en liten liten inblick i personernas vardag. Ibland kan man till och med se någon gå omkring där inne. Jag får direkt upp en bild i huvudet om hur personens liv ser ut.
Jag menar bara att tänk vad lite kunskap man egentligen har. Även om jag lever hela mitt liv och lär mig nya saker varje dag kommer det ändå vara en jätteliten del av vad jag kunde ha lärt mig. Jag vet inte om det jag faktiskt lär mig känns mer betydelsefullt eller mer obetydligt nu..
Tänk om..
Bara tänk om jag hade tagit mig tid att lära känna min metafor-Åke.
Jag måste sluta tänka så mycket när jag ska sova.
what's the point of doing anything, if you'll never notice
Det är ändå en skön känsla att veta att jag gjorde rätt bra ifrån mig. Jag kom i tid till starten. Jag hittade till starten. Jag kom inte bort. Jag tog 20 kontroller. Jag tog alla de svåra kontrollerna och sket i dom lätta.
Förresten har jag hittat motivation till plugg nu. Synd bara att vi har en enda skoldag denna vecka. Får helt enkelt hoppas att den håller i sig. Ledarskapinternat = 3 dagar intensivt umgänge med EP09 kanske är precis vad vi behöver..
Några veckor "over there" skulle väl inte skada..
